I går afton besöktes Sticky Fingers för en konsert med Woven Hand. Woven Hand är bra, dock är de kristna. Där uppstår dilemmat. Jag är inte kristen. Inte troende alls. När sångaren sjunger om kärlek in Jesus arms blir jag allergisk och har svårt att hålla mig lugn. Kärlek är fint men någon måtta får det vara på predikandet. Missförstå mig inte. Alla människor ha rätt att tro på vad de vill eller, som jag, inte tro alls. Men när de troende börjar pracka på en deras värderingar och textraderna lyder
Go into the Lord's house
And go in a mile
The world will bow
The knees will be broken for those who don't know how
då är det svårt att inte bli upprörd och ta illa vid sig. Är det meningen att mina knän ska krossas för att jag inte tror och knäböjer inför deras gud? Upprörande minst sagt!
/T
6 kommentarer:
Tummen upp, hörredu. Håller med dig fullständigt. Religiösa blottare är helt ute, typ. :)
Tja jag är inte alls med på Ulf Lundells politiska åsikter och ibland väldigt politiserade låtar men kan ändå uppskatta hans musik.
Siquidem: Ja visst är de. Helt ute och cyklar faktiskt. =)
Den tjocke konsulten: Så sant, så sant. Jag behövde bara avreagera mig lite och lufta mina åsikter för att återställa jämnvikten i samhället. =)
Häromdagen fick jag via en kort liten kristen text veta att jag är "ett ingenting" utan kärlek till Gud. Ingenting minsann. Det är inte ens kattskit. Nästan lite tufft. Inte alla som kan stoltsera med att vara så lite!
Miss Muffin: Aouch! Men man får vara glad över det lilla (ingentinget) ;-)
Som tur var så hade jag ialla fall Fröken Egarcia, http://egarcias-blogg.blogspot.com/ som sällskap. Det var tur. Vi gjorde satans-tecken i smyg. Tufft av oss... heeh.
åh, jag hade också velat se dem. äh fan, alla predikar ju för sin skit på ett eller annat sätt. mycket tufft att du och egarcia gjorde satanstecken :)
Skicka en kommentar