Pengar är lika med lycka?!

Dear Blogg, it has been 18 days since my last confession and I'm so so sorry...aaaight.

Nä men skämt å sido. Fy vilken kass bloggerska jag är. Jag mår i alla fall bättre. Mina ekonomiska problem har löst sig till viss del. Den som säger att lycka inte kan köpas för pengar vet, enligt mig, inte vad den snackar om. Jag mår mycket bättre nu när min hyra, lån av skoldator och diverse annat viktigt är betalt. Tack till egarcia och automated alice för uppmuntrande ord på vägen! =)

Snart bär det av, eller snart och snart, relativt snart i alla fall, till den nya lägenheten och det går inte en dag utan att jag funderar på hur jag ska inreda, måla om, fixa till och dona med den. Loligt. För första gången i mitt vuxna liv kommer jag att ha en bostad där jag kan bo på obestämd tid. Ett alldeles eget plejs. Mine, mine, mine! Jag flyttade hemifrån som sjuttonåring och nu 13 år senare kan jag verkligen kalla mig bofast. Jag är med etta. Wooohooo!

/T

Som att gå i motvind

Jag är trött på att vara deprimerad. Trött på att vara trött. Jag orkar inte mer. Kastar snart in handduken. Skiter i allt. Vad är det för mening att fortsätta när ändå allt bara känns som att gå i motvind? Ett steg fram - två tillbaka. Jag har ingen lust med något längre och trivs allra bäst när jag får vara hemma och ligga under täcket. Slippa allt. Det senaste åren har varit ett rent helvete och har satt djupa spår. Min fasad börjar rämna. Faller mer och mer för var dag som går. Masken glider allt mer och mer på sniskan och visar snart mitt rätta jag. Den människa som slutade le för längesedan. Kommer inte ihåg när jag hade roligt längre. Ännu värre är att jag inte ens orkar anstränga mig för att ha roligt. De enda känslor jag känner är ångest, oro och förtvivlan. Finns det någon som mäktar med att gå omkring med ett konstant tryck över bröstet? Finns det någon som mäktar med att jämt känna sig misslyckad? Finns det någon som mäktar med att höra malande tankar i huvudet hela tiden? Inte jag i alla fall.