Som att gå i motvind

Jag är trött på att vara deprimerad. Trött på att vara trött. Jag orkar inte mer. Kastar snart in handduken. Skiter i allt. Vad är det för mening att fortsätta när ändå allt bara känns som att gå i motvind? Ett steg fram - två tillbaka. Jag har ingen lust med något längre och trivs allra bäst när jag får vara hemma och ligga under täcket. Slippa allt. Det senaste åren har varit ett rent helvete och har satt djupa spår. Min fasad börjar rämna. Faller mer och mer för var dag som går. Masken glider allt mer och mer på sniskan och visar snart mitt rätta jag. Den människa som slutade le för längesedan. Kommer inte ihåg när jag hade roligt längre. Ännu värre är att jag inte ens orkar anstränga mig för att ha roligt. De enda känslor jag känner är ångest, oro och förtvivlan. Finns det någon som mäktar med att gå omkring med ett konstant tryck över bröstet? Finns det någon som mäktar med att jämt känna sig misslyckad? Finns det någon som mäktar med att höra malande tankar i huvudet hela tiden? Inte jag i alla fall.