Jag har inget vettigt att förtella, bara ångest och ännu mera ångest. Det mesta är mörkt och kallt. Jag pendlar mellan att känna alldeles för mycket till att känna absolut ingenting. Ena stunden gråter jag floder. I nästa stund bryr jag mig inte.
Det är jobbigt nu. På tok för jobbigt. Jag. Orkar. Inte.
Jag vill veta varför. Varför har jag fått det här? Ska jag leva med det resten av livet? Kommer jag att orka? Varför blir det så mycket värre på våren? Kommer jag någonsin att kunna ha en normal relation? Varför ska det vara så svårt att få hjälp? Är det något annat, mycket värre, som orsakar det här? Och hur får jag i så fall reda på det? Tusen frågor. Inga svar.
Jag försöker att hålla modet uppe. Försöker att inte gräva en för djup grop. Men det är svårt. Så in i helsike svårt. Och inte blir det lättare av tröttheten, värken, orkeslösheten och oron som gnager.
/T
4 kommentarer:
fan vårtrötthet alltså. jag dras med en väldigt lindrig version av det där. men april brukar aldrig vara en bra månad för mig. bättre i år dock.
mikebike: Jag lider med dig (och gläds faktiskt lite också över att någon annan inte gillar april, vi är inte så många). April är sjukt överreklamerat! Aha, du gav mig en idé! En vision har skådats och jag anar ett inlägg om den förhatliga årstiden. Tack!
Hör av dig om du känner för det, jag har ju en aning eller två om hur det är med det med ångest och bergochdalbanor. (Kul ord att skriva ihop)
Miss E: Tack och det gör jag. Kram!
Skicka en kommentar